– en betraktelse
över människor
Hans
Alerstedt
Vill Du hellre lyssna på
berättelse så klicka HÄR!
(Filen tar en liten stund att ladda ned.)
Solen går upp här bakom
Mölleskär i morgon bittida, liksom den alltid har gjort. Det
som skiljer denna tid från någon annan tid, är människorna.
Vi är inte ensamma här, alla de som vandrat, levt, arbetat,
slagits, älskat och dött här, har lämnat sin historia till
framtiden, till oss, att förvalta och förstå. Alla så finns
de med oss här och nu. Vår sak är att bevara och föra vidare,
att inte glömma!
För 387 år sedan trampade andra
fötter denna mur och bastion, trygghetssymbolen för de
människor som valt att bo på här. De hade kanske inte ens valt
att bo här, sannolikheten är mycket stor att de inte gjort det.
Denna tid var, liksom så många andra tider har varit, Herrarnas
tid. Den Herre som härskade här, kungen av Danmark -
Kristian IV – ansåg att de blekingska städerna Lyckå och
Avaskär inte dög längre, inte var tillräckligt starka
för att utgöra ett tillräckligt dödligt hot mot de
svenske.
Herrarna frågar ingen, de beslutar,
snabbt och lätt, om saker som påverkar vanliga människors liv
mer än människorna kan göra själva. Beslutet i detta fall var
att dessa båda städer, dessa båda samlingar av hem skulle
försvinna och ersättas av något nytt och modernt, med raka
gator och fyrkantiga kvarter, med befästningar och
bastioner, med vapen och krut... Den nya staden, med namnet
Kristianopel, skulle vara ett dödligt hot, ett kraftfullt vapen
i kampen om herraväldet av denna del av världen. I 10 år
arbetade man och slet med denna modernitet. Murarna växte till
otroliga höjder, lassen med sten tog aldrig slut, arbetet varade
för evigt. Bönderna i Blekinge fick bidra med sten och arbete,
lösdrivare och krigsfångar slet som slavar vid bygget. Murarna
reste sig till slut som en gigantisk skugga som omvälvde och
dominerade hela staden. Det sades att muren skyddade liv och lem
men alla som var där förstod också att skyddet även hotade
dem själva. Den kanon, det svärd som riktades mot fienden var
också riktat mot staden själv, ty ett sådant hot ville fienden
förgöra…
Fienden ja, vilka var det? Jo,
fienden bodde 8 km norrut, på andra sidan en liten bäck. Folket
här visste vad fienden hette, vad hans barn hette och hur stor
hans gård var. Man visste hans ålder, kände de gamla och
handlade med hans grödor. En del fiender var t o m
släktingar… Dock fortfarande fiender, och som sådana inte
värda livet.
Hit till denna yttersta utpost i det
danska riket, skickades Jens Björnsson. Man kan inte låta bli
att undra över vad det var som gjorde en ung man från Holland
lämpad att vara chef för en stor krigisk anläggning, långt
ifrån all ära och redlighet. Hade han gjort sig omöjlig på
något sätt, var hans kommendering ett straff av något slag?
Eller var detta ett sätt för en ung karriärsugen krigare att
bevisa sin lämplighet för större och mer ärofulla uppgifter?
Kommendant Jens Björnsson bodde i
den södra delen av staden. Hans hus stod tre våningar högt.
Hans utsikt över Kalmar sund måste ha varit magnifik. Det var i
midsommartider och året var 1611. Kommendanten var bekymrad. I
Kalmar, det urgamla svenska fästet, huserade Karl IX, den
högste representanten för den växande makten i norr. Här,
blott 6 mil söderut satt han, med en övergiven och blottad
stad. Alla soldater hade givit sig norröver för att hårt
ansätta och om möjligt knipsa de svenske. Tanken var
naturligtvis god. Slå den svenske kungen personligen och ditt
läge blir mycket bättre! Inta Kalmar slott och du behärskar
hela Kalmar sund och därigenom hela sydost kusten. Det skulle
bli ett slag som svenskarna skulle få svårt att hämta sig
från! Men oron gnagde honom. Han hade ansvaret för över 400
civilister, och för nordens modernaste fästning, med raka gator
och fyrkantiga kvarter och en mur som det tagit 10 år att bygga.
Han ensam, tillsammans med sina två löjtnanter och en vakt
styrka på 75 man hade ansvaret och oron var stor! Bud hade gått
efter förstärkning men fortfarande dröjde det med besked…
På Kalmar slott är oron också
stor. Underrättelser om danska trupprörelser hade länge sedan
nått de kungliga öronen och slutsatserna var klara: Vi har ett
danskt anfall att vänta vilken dag som helst! Förberedelserna
var i full gång, förråden var fyllda och såväl officerare
som manskap var oroliga men vid gott mod. Slottets försvar var
inte lätt att handskas med och varje man tubbades att sälja sig
dyrt! Nyheter kom hela tiden. Ett meddelande hade dock fått
kungen att reagera och fundera: Allt krigsfolk som stod till buds
hade skrapats ihop till den hastigt samlade danska hären! Allt
krigsfolk!!? Karl IX kallade till sig sina
underrättelseofficerare. Frågan var, fanns möjligheten att gå
in bakom danskarnas linjer och gå till anfall mot Kristianopel?
Enligt de informationer som man hittills fått borde fästningen
vara i stort sett obemannad. Aktiviteten var stor och
bekräftelsen om Kristianopels utsatta position kom snart. Kungen
kallade då till sig sin son, den blott sextonårige Gustav Adolf
och gav honom befälet över 1 500 man – två fanor ryttare.
Kronprinsens trupp kläddes i danska uniformer och gav sig i en
kringgående rörelse söderut, mot det försvarslösa
Kristianopel…
Idag var det torsdag. I morgon var
det midsommarafton. Sommarens prakt var fullständig. Även på
denna karga kust var strandängarna bedövande vackra,
näktergalssången kulminerade och havet lyste sommarblått under
en molnfri himmel. Kommendanten väntade besked från sina
spejare om svenska trupper och han väntade besked från
Köpenhamn om förstärkning. Hans oro var helt naturlig. Han
visste ju vad han skulle ha gjort om han hade varit svensk och
vetat om Kristianopels utsatta läge. Att svenskarna visste,
eller i vart fall kunnat gissa sig till sakernas tillstånd var
ställt utom allt tvivel. Allt var således en fråga om tid.
Skulle förstärkning komma i tid? Om svenskarna kom först hyste
han ändå ett visst hopp om att kunna hålla stånd, i vart fall
en tid, men säker var han ingalunda icke…
Om detta och litet till tänkte Jens
Björnsson denna soliga juniförmiddag 1611. Han hade frukosterat
tillsammans med sina två löjtnanter, två unga adelsmän från
de norra delarna av Tyskland och han delade tyvärr inte deras
otyglade optimism. All deras slagstyrka var riktad norrut, mot
det håll varifrån hotet kom, men 75 man var inte mycket till
slagstyrka. Han lämnade de två stridslystna ungtupparna och
vandrade genom stadens gator. Det var som om inte ens den
bedårande dagen kunde lindra vare sig hans eller stadsbornas
oro! Fönsterna var igenbommade överallt och de få som vistades
utomhus stod samlade i en tyst diskuterande klunga, med blickarna
ängsligt riktade mot norr. Björnsson hälsade kort då han gick
förbi och han kände deras blickar och delade och förstod deras
oro. Han hade avdelat 20 man till vakthållningen av den norra
bastionen. Hans inspektion utföll till belåtenhet. Alla var
pigga och vakna, alla vapen välhållna, och krutet förvarades
torrt men i beredskap. Han hade just påbörjat vandringen åter
genom staden när höga utrop kallade honom åter till bastionen.
Han klättrade upp på värnet och såg en ryttare i full
karriär komma på vägen från Avaskär. Vakten vid den yttre
posten begärde lösen och släppte ryttaren vidare. Hästen var
alldeles löddrig och såg ut som den skulle falla död ned
vilket ögonblick som helst! Ryttaren var genomskitig och också
mycket trött: Efter att ha hämtat sig någon minut vände sig
ryttaren mot Jens Björnsson: "Kommendant! Jag har
meddelande från vår konung!" Han överlämnade en väska
som hängde i en rem över axlarna. "Min ankomst är dock
försenad. Jag skulle ha varit här för flera dagar sedan, men
fienden har gjort flera raider från norr och ända ned till
kusten! Många är de gårdar som nu står brända och plundrade!
Själv har jag med knapp nöd lyckats hålla mig undan!"
Kommendanten gav order om att kustridaren skulle förplägas, tog
väskan och öppnade det förseglade meddelandet. Det var stängt
med kungens sigill och försett med kungens stämpel och
innehållet var det sedan så länge hett efterlängtade:
Förstärkning är på väg! Räddade i elfte timmen! Av
meddelandet kunde han förstå att 1 500 man under dansk flagg
skulle ankomma redan i morgon!
Nyheten spred sig som en löpeld
genom staden. Igenbommade fönster slogs upp, folk sprang ut på
gatorna och ropade ut sin lättnad och sin glädje. Allt som
tidigare varit oro och nervositet förbyttes på ett ögonblick
till en uppsluppen och jublande glädje som ekade över den unga
stadens raka gator och fyrkantiga kvarter. Kommendant Jens
Björnsson gick med blandade känslor och många motstridiga
tanka åter till sitt logi…
Medan den unge holländaren satt på
sitt rum i tankar pågick festen. Det var nu en gång inte bara
lättnaden över att soldaterna kom till deras beskydd som fick
stadsborna att festa, det var också så att de alla visste att 1
500 man skall förplägas, de måste ha mat och dryck, och lika
gärna som att ge soldaterna hela det undanlagda förrådet av
god mat och god dryck kunde man ju lika gärna passa på och
göra sig en liten fest nu när man fått en så bra anledning!
På urgammalt danskt vis pågick festen till långt in på
natten. Alla var där… Alla var med…
Långt efter 12 slaget lägrade sig
tystnade över nordens modernaste fästningsstad med raka gator
och fyrkantiga kvarter…
Tidigt på morgonen på
midsommarafton 1611 vaknar vakterna vid norra bastionen.
Fortfarande rusiga av god öl och snaps hälsar de morgonen,
fåglarnas skrän över Mölleskär och 1 500 man under
Dannebrogen en härlig midsommar... Tillsammans rusar de ut till
den yttre porten och lyfter ned den stora regeln. De soldater som
öppnade grinden hann ej se förskräckelsen i ansiktet innan de
genomborrades av svärd och lansar. Porten stod vidöppen och
horder av soldater störtade mot vakterna på bastionen. Då
sanningen öppnade rusiga sinnen var det alldeles för sent. Allt
motstånd höggs ned mycket snabbt. Skrin av smärta och
dödsångest överröstade måsarnas konsert över Mölleskär.
Murbräckans dunkande ekade över Kristianopels raka gator och
fyrkantiga kvarter…
När kommendanten vaknade visste han
vad som var på väg att hända… Kanske tänkte han på sin
mamma i Amsterdam, kanske förbannade han sin kung, kanske trodde
han ännu på en chans när han rusade genom staden mot
bastionen… När den inre porten föll möttes de 1 500
svenska ryttarna av tre man i spetsen för Kristianopels
försvar. Kommendanten Jens Björnsson och hans två löjtnanter
stred med förtvivlans mod. Detta var dock verklighet och blodet
som rann var riktigt blod och döden var verkligen döden. Efter
någon minut var det hela över och ett mera "lugnt"
mördande vidtog. Svenskarna rusade in i staden med sina raka
gator och fyrkantiga kvarter. Stadens innevånare sov
fortfarande, eller hukade bak stängda fönster. Soldaterna slog
in dörrar, högg ned allt och alla, jagade män, kvinnor och
barn längs gatorna som färgades röda av det bortflyende livet.
Några unga och snabba lyckades rädda sig till hamnen bara för
att drunkna i Östersjöns ännu kalla vatten. Bara ett fåtal
tog sig på småbåtar och virke ut till ett danskt fartyg som
låg på redden…
Kristianopels präst var en man som
varit med förr. Han hade sett hela Europa och han hade varit med
om allt, trodde han. Men ingenting av allt det han sett eller
upplevt hade förberett honom för det som han nu befann sig mitt
i! Han hade aldrig varit så rädd, han hade aldrig varit så
långt ifrån Gud. Han stod med sin familj ett hörn av hans och
hustruns sovgemak och han skakade av skräck. Ytterdörren
öppnades med ett brak och tunga fötter sprang upp på
övervåningen och dörren slogs framför dem. Under sin tid i
Kristianopel hade han hört otaliga historier om svenskarnas
vidrighet och totala grymhet. Allt detta fanns i detta ögonblick
i hans förlamade hjärna.
Soldaterna grep hela familjen och
släpade dem ut genom gatorna och bort till torget. Synen som
mötte den arma prästen och hans familj var förskräcklig.
Överallt låg det döda män, kvinnor och barn. Något samlade
han sig dock när han blev varse att kyrkan längst ned i söder
brann. "Är då intet heligt för er?" skrek han, med
hela sitt hastigt uppblossade sinne! "Helvetet är vad som
väntar er efter detta brott mot Gud och hans tempel!" Hans
röst dånade med förtvivlans krafter då en ung man steg fram
mot honom. Kronprinsen, Gustav Adolf, hade själv givit order om
att bränna kyrkan där några av stadens innevånare hade sökt
skydd. Hans motiv var att kyrkan låg på militärt område och
därför inte var en riktig kyrka. Förutom Prästen och hans
familj och det fåtal som räddat sig till fartyget på redden
var de som innebrändes i kyrkan de sista överlevande av
Kristianopels befolkning…
Den unge mannen tog nu till orda:
"Präst, du skall lämna ett meddelande från mig till din
bastard till konung!" Då prästen stod tyst fortsatte
mannen: "Det har sagts oss att man skrattar åt oss i
Danmark… Det påstås att vi inte har tillräckligt med
karlar för vår här. Att vi använder kvinnfolk till
soldater!" Den unge mannens pondus och ilska stod i bjärt
kontrast till hans ännu barnsliga yttre. "Gå nu åstad och
känn mina soldater i skrevet och övertyga dig om att det är
karlfolk som gjort slarvsylta av denna fästning! Hälsa sedan
din kung att kronprins Gustav Adolf och hans fader vidare skall
se till och dyrt gälda sådana oförskämdheter!" Nu först
förstod prästen vem den unge och spenslige mannen framför
honom var. "Ers majestät, vet ni icke att helvetet ej har
straff nog för de som likt er på detta sätt skändar Guds
hus?" Prästens röst darrade av återhållen vrede och
skräck. "Det är Gud som sänt mig hit, och det är Gud som
på detta sätt straffar denna ogudaktiga stad som gjort ett
krutupplag av sin kyrka! Försvinn nu präst, och ta de dina med
dig, gör som jag sagt och betänk att jag av nåd sparat er, men
att min fördragsamhet inte vara evigt! Gå!"
Om aftonen återstod endast pyrande
aska. Hela staden hade efter prästens avresa satts i brand och
lågorna och röken hade vida omkring burit budskapet om
Kristianopels fall. På Kalmar slott lät Karl IX avlossa
fröjdeskott över den unge prinsens bragd som här har
beskrivits. Kristianopel, den stolta renässansstaden, var en
rykande ruinhög, och en gravvård, ett minnesmärke över den
unge holländske kommendanten Jens Björnsson, hans unga
löjtnanter, 75 soldater och mer än 300 stadsbor som fått
uppleva hur deras skydd blev deras fördärv…
Jens Björnsson dog där vid den
inre porten vid norra bastionen, blott 30 steg från där jag nu
står. Hans liv och hans död är en del av oss alla. Vår
uppgift är att lära oss något av honom och alla de andra som
levde , verkade och dog här. Kanske kan de kunskaperna leda till
att vi något litet kan förbättra den värld vi lever i, som
våra barn och deras ättlingar kommer att leva i. Och är det
så, så dog inte Kommendanten Jens Björnsson och hans
undersåtar inte förgäves. Och kanske är det så att det är
just det som var meningen med det hela…
Det tog mer än 10 år innan
Kristianopel återuppbyggdes, innan staden med sina raka gator
och fyrkantiga kvarter åter fick liv. Ett liv som än en gång
skulle sluta i en tragedi av sällan skådat slag. Men det, är
en annan historia.
Hans Alerstedt
Utan några som helst anspråk på en exakt
historiebeskrivning
|
|
